Skadeglädje

-Du ska vara glad att du inte bröt nyckelbenet för det är väldigt besvärligt och man kan inte göra något annat än att vänta. Jag får in många sådana skador av cykelolyckor.

Det var cirka en vecka efter min olycka och jag var hos min akupunktör tillika sjukgymnast. Visst var det lite besvärligt att vara skadad, men det hade kunnat vara värre.

 

I liften upp på lördagen hade jag filosoferat med min vän Daniel och ännu en gång insett att jag var väldigt tacksam över mitt liv. Just idag var naturen under oss så vacker i grönt, orange och gul, och solen värmde våra nackar under den tio minuter långa färden upp. Vi andades frisk höstluft, var lite skönt möra i kroppen och spånade idéer till appar.

Jag tror att många människor ofta tar för givet att de är friska och kan göra roliga saker som de vill göra. De senaste åren har jag insett att de tillstånden snabbt kan förändras till det sämre. Så jag dinglade med benen, såg mig omkring över berget och uttryckte min glädje över att både ekonomiskt och tidsmässigt kunna åka iväg så här med två vänner och prova en ny spännande aktivitet i en härlig natur.

Jag hade redan cyklat downhill där i Järvsö bergscykelpark sammanlagt en och en halv dag. Jag hade lärt mig grunderna i att rulla ner säkert: Stå med böjda ben och med rumpan ut över bakdäcket, titta långt fram där du vill cykla och lita på cykeln. Den klarar allt. Jag hade alltså för varje åk ner i velodromkurvorna blivit mindre och mindre spänd och åkte därmed säkrare och behagligare.

Men direkt i första åket på söndagen kände jag att jag var lite rädd. Jag litade inte riktigt på mig själv och funderade över vad jag höll på med egentligen. Det här kan ju vara farligt. Här finns ju massor med stora stenar och träd. Dessutom såg jag dåligt på grund av de smutsiga skyddsglasögonen jag använde.

Efter en kort paus fortsatte jag med min dåliga känsla i kroppen neråt med Daniel bakom mig. I den stora, skarpa velodromkurvan åt höger släppte framdäcket lite grann i gruset, och då blev jag helt i onödan ännu mer skärrad vilket är helt fel. Lita på cykeln, slappna av och titta långt fram.

På väg ut ur kurvan kom den där stenen som jag alltid tittade på och där till vänster stod en kraftig tall, och tänk om jag ramlade, och självklart föll jag i ganska hög fart just efter kurvan. Jag slog i vänster höft, arm och huvudet, och när jag hade stannat tittade jag snabbt uppåt bakom mig för att uppmärksamma Daniel. Han var dock inte inom synhåll så det var ingen fara. Jag hade troligen bromsat tvärt när jag trodde att jag skulle tappa kontrollen i kurvan, och inbromsningen gjorde förstås att jag tappade kontrollen och ramlade.

Jag rullade försiktigt ner till liften och då värkte min vänstra underarm och handled. Personalen lånade mig en påse med kylgelé som jag höll stadigt runt armen i en halvtimme. Det var nog väldigt bra, för armen svullnade inte upp alls.

Jag fick hjälp av en ung tjej i personalen som var deltidsbrandman. Hon konstaterade att nog ingenting var brutet och sen lindade hon in min arm ordentligt.

 

Jag hade förväntat mig att få vänta i många timmar på akuten på Södersjukhuset i Stockholm, men efter cirka 2 timmar samma kväll var jag klar. Jag gick därifrån med en mitella och ett A4 med gymnastikövningar för armen. Akutläkaren hade konstaterat att jag hade en liten spricka och två blödningar. Jag skulle bara vila i några dagar och göra gymnastiken ordentligt några gånger per dag tills armen hade läkt.

 

Dagen före min olycka kom en ambulans till Järvsö bergscykelpark och hämtade en kille som verkade ha brutit handleden.
Så visst var jag glad. I flera dagar efter olyckan.